Lite så där som en gammal film

Ibland drömmer jag mig bort till 20-talets svartvita dukar. Det är nämligen så att jag är ganska så naiv. Du förstår, jag tror i bland att allt var mycket bättre förr och att folk var lyckligare, att kärlek verligen var äkta och att alla var så där otroligt romantiska.

Jag kan verkligen bli trött på det digitaliserade samhälle vi lever i. Den där spänningen som fanns i så mycket förr är borta. Vi vet allt om alla ( speciellt i så små städer som jag bor i), i och med de många communities annat som vi måste markandsföra oss i. För det är ju så det är, markanadsföring. Man är inget i den digitaliserade världen om man inte finns där ute , i det stora nätet. Vi vet vad folk gjorde i går, hur alla ser ut ( inklusive släktingar och vänner till vederbörande), vad den ena personen gjorde med den andra.

Lämnar vi helt enkelt ut för mycket av oss själva? om någon skulle fråga vad jag tycker skulle jag definitivt svara: ja. Den där magin och äktheten som fanns förr är på något sätt försvunnen. Men vad vet jag om 20-talet, med dess glamorösa och till synes underbara romanser. Vad vet jag, en tjej i tonåren som själv sitter här och är paradoxal. Tänker, knapprar på tangenterna och lämnar ut några av mina tillsynes djupa tankar på just nätet.

Men alla behöver nog en utopisk bild av hur samhället ska vara, om det så är en imaginär bild av hur 20-talet var eller något helt annat. Jag behöver den stunden att drömma mig bort. Det gör nog alla.