Rädsla för att såra kanske, eller jag vet inte...

Okej, då var man där. Ångest och känslan av att vara en dålig människa infinner sig. I bland undrar jag varför mina föräldrar inte uppfostrat mig till en dum bitch, allt skulle ju vara så mycket lättare, eller i alla fall nästan. Man skulle aldrig må dåligt över att man kanske har sagt fel saker, över att man kanske sårat någon genom att för en gång skulle välja det som är bättre för en själv eller över att man tackat nej till erbjudanden och inte ställt upp på saker. Eller i bland så enkla saker som att säga nej till personer som vill komma på ens fest.

Varför kan man inte bara lära sig att släppa det med en gång, bestämt är bestämt. Man kan inte vara alla till lags hela tiden, i vissa fall måste man tänka på sig själv också. Det har jag nog väldigt svårt för. Men trots allt tyder ju bara ångesten i dessa fall på sympati och ingenting annat. Så jag antar helt enkelt att det är bra, trots allt.

Det är konstigt hur den bara kan infinna sig där helt plötsligt, lyckan, när man har tid att känna, när det är känslan som är det viktigtaste.

För vist är det på sommaren, på semestern eller sommarlovet, som vi verkligen kan bry oss om hur vi mår och göra något åt det. Det utrymmet finns inte på samma sätt då vi måste leverera, jobba och studera.

Det är nog därför jag gillar sommarn så mycket, för att man har tid att känna.

vad är det här för värld??

Är människor för naiva eller är det jag som är för old fashioned kan jag verkligen undra i dag...

Dessutom, finns det något mer irriterande en argumentationer med människor som inte vet vad de argumenterar för. Varför tar man någons parti, när man i själva verket inte har en aning om vad man pratar om?

Eller varför nochalerar man människors problem , när man inte vet vad de gått igenom. Det händer allt för ofta. Jag är trött på naiva människor.

Dagens budskap: Förringa inte andras problem, de kasnke mår dåligt av dem, men för den delen, förringa inte dina egna problem då att andra har det värre.

Men on earth...

Japp då var det snart sommarlov.jag har tänkt på, att det är konstigt det där hur människor påverkas utan motivation. Varför är vi på det vis, att så fort något inte längre får någon påföljd, bryr vi oss inte längre om vad som är rätt och fel.

För att ni ska få en inblick hur jag menar kan man helt enkelt ta skolan som exempel. När alla betyg är satta och lektionerna inte längre bedöms, då skolkar de flesta ( inklusive jag) , man tänker; att det är nu man kan vara hemma, det är faktiskt legitimt.

När det blir översvämning och andra katastrofer tar människans ego över och man börjar plundra som rövare och då kanske inte ens för att man behöver, varför är det så egetligen?

Om USA:s president skulle berätta för oss i morogn att en komet var påväg mot jorden och skulle träffa oss om några veckor, skulle folk börja stjäla som galningar och dessutom döda varandra, man tänker att, eftersom jorden ändå kommer gå under så vill jag döda den där idioten själv.

Men varför är det så? Motivation och hopp är väl helt enkelt männiksans största psykiska byggsten, det vi alltid faller tillbaka på. om vi är olyckliga, är botemedlet hopp och motivation. Förvinner det, försvinner dessutom också moralen. När något får oss att känna oss obetydliga, då vi inser hur våra mänskliga handligar kanske inte betyder så mycket i ett större sammanhang.