Inget består...

Det är konstigt det där, hur vissa människor kan leva kvar i det som var, hur människor kan vara så naiva så att de tror att människor inte förändras. Så står de där med en krossad värld efter upptäckten om att inget består.

Det som verkligen består är det som är äkta. Det som är för avslöjande och för oäkta, är inte spännande speciellt länge. Därför är äkthet det som verkligen ger något tillbaka i slutändan, det är något som jag har lärt mig.

snart drar jag från detta svenska klimat till Italien, fyra fucking days kvar bara :P

Rädsla för att såra kanske, eller jag vet inte...

Okej, då var man där. Ångest och känslan av att vara en dålig människa infinner sig. I bland undrar jag varför mina föräldrar inte uppfostrat mig till en dum bitch, allt skulle ju vara så mycket lättare, eller i alla fall nästan. Man skulle aldrig må dåligt över att man kanske har sagt fel saker, över att man kanske sårat någon genom att för en gång skulle välja det som är bättre för en själv eller över att man tackat nej till erbjudanden och inte ställt upp på saker. Eller i bland så enkla saker som att säga nej till personer som vill komma på ens fest.

Varför kan man inte bara lära sig att släppa det med en gång, bestämt är bestämt. Man kan inte vara alla till lags hela tiden, i vissa fall måste man tänka på sig själv också. Det har jag nog väldigt svårt för. Men trots allt tyder ju bara ångesten i dessa fall på sympati och ingenting annat. Så jag antar helt enkelt att det är bra, trots allt.

Det är konstigt hur den bara kan infinna sig där helt plötsligt, lyckan, när man har tid att känna, när det är känslan som är det viktigtaste.

För vist är det på sommaren, på semestern eller sommarlovet, som vi verkligen kan bry oss om hur vi mår och göra något åt det. Det utrymmet finns inte på samma sätt då vi måste leverera, jobba och studera.

Det är nog därför jag gillar sommarn så mycket, för att man har tid att känna.

vad är det här för värld??

Är människor för naiva eller är det jag som är för old fashioned kan jag verkligen undra i dag...

Dessutom, finns det något mer irriterande en argumentationer med människor som inte vet vad de argumenterar för. Varför tar man någons parti, när man i själva verket inte har en aning om vad man pratar om?

Eller varför nochalerar man människors problem , när man inte vet vad de gått igenom. Det händer allt för ofta. Jag är trött på naiva människor.

Dagens budskap: Förringa inte andras problem, de kasnke mår dåligt av dem, men för den delen, förringa inte dina egna problem då att andra har det värre.

Men on earth...

Japp då var det snart sommarlov.jag har tänkt på, att det är konstigt det där hur människor påverkas utan motivation. Varför är vi på det vis, att så fort något inte längre får någon påföljd, bryr vi oss inte längre om vad som är rätt och fel.

För att ni ska få en inblick hur jag menar kan man helt enkelt ta skolan som exempel. När alla betyg är satta och lektionerna inte längre bedöms, då skolkar de flesta ( inklusive jag) , man tänker; att det är nu man kan vara hemma, det är faktiskt legitimt.

När det blir översvämning och andra katastrofer tar människans ego över och man börjar plundra som rövare och då kanske inte ens för att man behöver, varför är det så egetligen?

Om USA:s president skulle berätta för oss i morogn att en komet var påväg mot jorden och skulle träffa oss om några veckor, skulle folk börja stjäla som galningar och dessutom döda varandra, man tänker att, eftersom jorden ändå kommer gå under så vill jag döda den där idioten själv.

Men varför är det så? Motivation och hopp är väl helt enkelt männiksans största psykiska byggsten, det vi alltid faller tillbaka på. om vi är olyckliga, är botemedlet hopp och motivation. Förvinner det, försvinner dessutom också moralen. När något får oss att känna oss obetydliga, då vi inser hur våra mänskliga handligar kanske inte betyder så mycket i ett större sammanhang.

Svåra saker

I dag har jag insett att jag har otroligt svårt att distansiera från saker som blivit vana eller som verkligen fått mig att må bra. När allt känns så där bra vill man vara kvar i det. Det har egentligen inte så mycket att göra med vad det är, det är helt enkelt känslan som är grunden.

Kanske är det värst med den mänskliga faktorn, när man inte längre kan träffa en person på samma sätt som innan. För det kan man ju inte alltid av olika anledningar. I vissa fall vill man bara spola tillbaka tiden och vara kvar där ett bra tag. Jag är dock inte någon som har fastnat i det förgångna eller någon som lever för morgondagen. Jag är nog ganska mycket i-dag-människa skulle jag säga. Men att lämna en vana som gjort att allt kännts så bra innombords är helt enkelt en process för mig, en lång och utdragen sådan. I bland hatar jag mig själv för det, jag menar alla vill väl upptäcka nya saker.

Vanor skapar nog en slags identiet för eget bruk. Man vet vem man är, vad man ska identifiera sig med och hur andra uppfattar en. Det är kanske också därför det är så svårt att lämna just vanor, eftersom de skapar en trygghetskänsla. Men när det gäller människor som man inte kan träffa på samma sätt längre är det nog ren och skär saknad. Kanske är det ganska mycket så jag känner nu.

Jag mår så fruktansvärt dåligt när jag är så där medioker. Jag mår inte bra alls. Näst bäst, vad är det för prestige att vara, just näst bäst. Medioker är ett ord jag mer än gärna skulle utrota från planeten jorden. Klangen i ordet är nästan värre än ordet dålig.

Jag måste nog erkänna också att jag inte är den bästa på att ta emot kritik i alla lägen, det är jag faktiskt inte. Jag är van att ha otroligt höga krav på mig själv och om jag helt plötsligt hamnar i det där mediokerfacket känner jag mig helt värdelös.

Men däremot är jag faktiskt så ärlig att jag kan säga att jag inte för någonslags elitism/egoism som en del kan göra. Att gå runt och tro att man är bättre än alla de alldadgliga stackars människorna som inte vet bättre. De vet ju inte att den där klädstilen är så intetsägande eller att just den där musiken de lyssnar på borde förbjudas.

Det är just dessa elitist- människor jag är så trött på nu. Kan inte alla får vara som de är. Man är helt enkelt inte bättre människa för att man lyssnar på en viss sorts musik som aldrig ens har sett en radioappart. De är just den där formen av elitism/egoism som skapar mycket grupper i samhället. Låt folket ta till sig det som är mainstream om de vill! Tänk om inget var mainstream, då skulle allt vara lite knivigt. Ingen press, radio eller tv. Då skulle till och med vår demokrati falla. Vår demokrati som är byggt på tryckfrihet och åsiktsfrihet.

Kanske har dessa människor, precis som jag, den där mediokerskräcken. Man måste nog lära sig att man kan misslyckas ibland, för det kan alla och att människor är olika.

Lite så där som en gammal film

Ibland drömmer jag mig bort till 20-talets svartvita dukar. Det är nämligen så att jag är ganska så naiv. Du förstår, jag tror i bland att allt var mycket bättre förr och att folk var lyckligare, att kärlek verligen var äkta och att alla var så där otroligt romantiska.

Jag kan verkligen bli trött på det digitaliserade samhälle vi lever i. Den där spänningen som fanns i så mycket förr är borta. Vi vet allt om alla ( speciellt i så små städer som jag bor i), i och med de många communities annat som vi måste markandsföra oss i. För det är ju så det är, markanadsföring. Man är inget i den digitaliserade världen om man inte finns där ute , i det stora nätet. Vi vet vad folk gjorde i går, hur alla ser ut ( inklusive släktingar och vänner till vederbörande), vad den ena personen gjorde med den andra.

Lämnar vi helt enkelt ut för mycket av oss själva? om någon skulle fråga vad jag tycker skulle jag definitivt svara: ja. Den där magin och äktheten som fanns förr är på något sätt försvunnen. Men vad vet jag om 20-talet, med dess glamorösa och till synes underbara romanser. Vad vet jag, en tjej i tonåren som själv sitter här och är paradoxal. Tänker, knapprar på tangenterna och lämnar ut några av mina tillsynes djupa tankar på just nätet.

Men alla behöver nog en utopisk bild av hur samhället ska vara, om det så är en imaginär bild av hur 20-talet var eller något helt annat. Jag behöver den stunden att drömma mig bort. Det gör nog alla.