Rädsla för att såra kanske, eller jag vet inte...

Okej, då var man där. Ångest och känslan av att vara en dålig människa infinner sig. I bland undrar jag varför mina föräldrar inte uppfostrat mig till en dum bitch, allt skulle ju vara så mycket lättare, eller i alla fall nästan. Man skulle aldrig må dåligt över att man kanske har sagt fel saker, över att man kanske sårat någon genom att för en gång skulle välja det som är bättre för en själv eller över att man tackat nej till erbjudanden och inte ställt upp på saker. Eller i bland så enkla saker som att säga nej till personer som vill komma på ens fest.

Varför kan man inte bara lära sig att släppa det med en gång, bestämt är bestämt. Man kan inte vara alla till lags hela tiden, i vissa fall måste man tänka på sig själv också. Det har jag nog väldigt svårt för. Men trots allt tyder ju bara ångesten i dessa fall på sympati och ingenting annat. Så jag antar helt enkelt att det är bra, trots allt.