Svåra saker

I dag har jag insett att jag har otroligt svårt att distansiera från saker som blivit vana eller som verkligen fått mig att må bra. När allt känns så där bra vill man vara kvar i det. Det har egentligen inte så mycket att göra med vad det är, det är helt enkelt känslan som är grunden.

Kanske är det värst med den mänskliga faktorn, när man inte längre kan träffa en person på samma sätt som innan. För det kan man ju inte alltid av olika anledningar. I vissa fall vill man bara spola tillbaka tiden och vara kvar där ett bra tag. Jag är dock inte någon som har fastnat i det förgångna eller någon som lever för morgondagen. Jag är nog ganska mycket i-dag-människa skulle jag säga. Men att lämna en vana som gjort att allt kännts så bra innombords är helt enkelt en process för mig, en lång och utdragen sådan. I bland hatar jag mig själv för det, jag menar alla vill väl upptäcka nya saker.

Vanor skapar nog en slags identiet för eget bruk. Man vet vem man är, vad man ska identifiera sig med och hur andra uppfattar en. Det är kanske också därför det är så svårt att lämna just vanor, eftersom de skapar en trygghetskänsla. Men när det gäller människor som man inte kan träffa på samma sätt längre är det nog ren och skär saknad. Kanske är det ganska mycket så jag känner nu.

Jag mår så fruktansvärt dåligt när jag är så där medioker. Jag mår inte bra alls. Näst bäst, vad är det för prestige att vara, just näst bäst. Medioker är ett ord jag mer än gärna skulle utrota från planeten jorden. Klangen i ordet är nästan värre än ordet dålig.

Jag måste nog erkänna också att jag inte är den bästa på att ta emot kritik i alla lägen, det är jag faktiskt inte. Jag är van att ha otroligt höga krav på mig själv och om jag helt plötsligt hamnar i det där mediokerfacket känner jag mig helt värdelös.

Men däremot är jag faktiskt så ärlig att jag kan säga att jag inte för någonslags elitism/egoism som en del kan göra. Att gå runt och tro att man är bättre än alla de alldadgliga stackars människorna som inte vet bättre. De vet ju inte att den där klädstilen är så intetsägande eller att just den där musiken de lyssnar på borde förbjudas.

Det är just dessa elitist- människor jag är så trött på nu. Kan inte alla får vara som de är. Man är helt enkelt inte bättre människa för att man lyssnar på en viss sorts musik som aldrig ens har sett en radioappart. De är just den där formen av elitism/egoism som skapar mycket grupper i samhället. Låt folket ta till sig det som är mainstream om de vill! Tänk om inget var mainstream, då skulle allt vara lite knivigt. Ingen press, radio eller tv. Då skulle till och med vår demokrati falla. Vår demokrati som är byggt på tryckfrihet och åsiktsfrihet.

Kanske har dessa människor, precis som jag, den där mediokerskräcken. Man måste nog lära sig att man kan misslyckas ibland, för det kan alla och att människor är olika.

Lite så där som en gammal film

Ibland drömmer jag mig bort till 20-talets svartvita dukar. Det är nämligen så att jag är ganska så naiv. Du förstår, jag tror i bland att allt var mycket bättre förr och att folk var lyckligare, att kärlek verligen var äkta och att alla var så där otroligt romantiska.

Jag kan verkligen bli trött på det digitaliserade samhälle vi lever i. Den där spänningen som fanns i så mycket förr är borta. Vi vet allt om alla ( speciellt i så små städer som jag bor i), i och med de många communities annat som vi måste markandsföra oss i. För det är ju så det är, markanadsföring. Man är inget i den digitaliserade världen om man inte finns där ute , i det stora nätet. Vi vet vad folk gjorde i går, hur alla ser ut ( inklusive släktingar och vänner till vederbörande), vad den ena personen gjorde med den andra.

Lämnar vi helt enkelt ut för mycket av oss själva? om någon skulle fråga vad jag tycker skulle jag definitivt svara: ja. Den där magin och äktheten som fanns förr är på något sätt försvunnen. Men vad vet jag om 20-talet, med dess glamorösa och till synes underbara romanser. Vad vet jag, en tjej i tonåren som själv sitter här och är paradoxal. Tänker, knapprar på tangenterna och lämnar ut några av mina tillsynes djupa tankar på just nätet.

Men alla behöver nog en utopisk bild av hur samhället ska vara, om det så är en imaginär bild av hur 20-talet var eller något helt annat. Jag behöver den stunden att drömma mig bort. Det gör nog alla.