Jag mår så fruktansvärt dåligt när jag är så där medioker. Jag mår inte bra alls. Näst bäst, vad är det för prestige att vara, just näst bäst. Medioker är ett ord jag mer än gärna skulle utrota från planeten jorden. Klangen i ordet är nästan värre än ordet dålig.

Jag måste nog erkänna också att jag inte är den bästa på att ta emot kritik i alla lägen, det är jag faktiskt inte. Jag är van att ha otroligt höga krav på mig själv och om jag helt plötsligt hamnar i det där mediokerfacket känner jag mig helt värdelös.

Men däremot är jag faktiskt så ärlig att jag kan säga att jag inte för någonslags elitism/egoism som en del kan göra. Att gå runt och tro att man är bättre än alla de alldadgliga stackars människorna som inte vet bättre. De vet ju inte att den där klädstilen är så intetsägande eller att just den där musiken de lyssnar på borde förbjudas.

Det är just dessa elitist- människor jag är så trött på nu. Kan inte alla får vara som de är. Man är helt enkelt inte bättre människa för att man lyssnar på en viss sorts musik som aldrig ens har sett en radioappart. De är just den där formen av elitism/egoism som skapar mycket grupper i samhället. Låt folket ta till sig det som är mainstream om de vill! Tänk om inget var mainstream, då skulle allt vara lite knivigt. Ingen press, radio eller tv. Då skulle till och med vår demokrati falla. Vår demokrati som är byggt på tryckfrihet och åsiktsfrihet.

Kanske har dessa människor, precis som jag, den där mediokerskräcken. Man måste nog lära sig att man kan misslyckas ibland, för det kan alla och att människor är olika.